Jag sitter här allmänt nedstämd, och funderar på alla sådana saker som man inte ska tänka på innan man ska sova. Ibland hade det varit så skönt att bara kunna gråta en skvätt och släppa ut alla känslor. Då menar jag känslor som man i vissa sammanhang behöver stänga in, eftersom det inte finns något utrymme för bearbetning vid just det tillfället.

Sen blir det så påfrestande att sitta med en tjock klump i halsen, smärta i magen och tunga krypande känslor som nästan trycker en under ytan. Det värsta av allt är att man inte har någon om helst aning varifrån allt kommer eller vad de betyder. Jag önskar mitt försvar bara kunde släppa taget och låta allt komma ut. Vad är det jag ska skyddas ifrån? Lite tårar, lite ledsamhet kan väl inte skada mig? Ändå så kan jag inte gråta, jag kan inte bli arg eller glad heller. Jag bara sitter i ett nästan förlamat tillstånd och väntar att det ska gå över.

Jag har på ett sätt haft en tuff dag, och nu när det blir lugnt och kroppen vilar och återhämtar sig så kommer det upp alla känslor och sinnesintryck som man inte hann bearbeta under dagen. Önskar jag bara kunde släppa taget om allt och bara gråta en halvtimme, sen skulle det vara över och jag skulle bli mig själv igen. Men det verkar som att mitt mentala försvar inte håller med mig. Jag får inte gråta.

Ibland när man börjar tänka väldigt djupt och filosofiskt så blir det för mycket helt enkelt. Man lever ju sitt dagliga liv och springer genom livet, men vad händer när man stannar upp?

Så som mitt liv ser ut idag så är jag en mycket lycklig person, och jag har det väldigt bra, jag har mycket att förlora! Jag har fått mycket bra saker in i mitt liv, som jag oftast försöker uppskatta varje dag. Men ibland är man så upptagen med att uppnå nya mål att man glömmer tänk på vad man redan har uppnått och vad som redan finns i ens liv.

Vad jag vill säga är att jag tror att vi ofta tar många saker fullständigt för givet, som att de alltid kommer finnas där. Men sanningen vet vi, ingenting finns för alltid. Allt i livet kan plötsligt på mindre än en sekund förändras, och hela din värld kan rasa samman. Rädslan är nog min värsta fiende. Rädslan att jag ska förlora allt jag har. Rädslan att jag inte vet vad som finns i min framtid. Rädslan att jag inte vet hur lång tid jag har på mig, och rädslan om att jag använder min dyrbara tid på fel sätt.

Jag vet att säkerligen ingen kommer förstå vad jag egentligen snackar om… och det är inte så konstigt för jag vet knappt själv vad det handlar om. Men min poäng är att i vissa fall är det en stor lättnad att bara kunna gråta ut och lätta på trycket.

Sen vill jag ännu en gång förtydliga att det är viktigt att se sig omkring och kolla vad man redan har. Sluta klaga och ständigt sträva efter det man saknar, utan fullständig renhjärtat se sig omkring vad man redan har och se till att man inte tar det för givet. Se till att uppskatta varje dag, se till att leva! Trots allt vi har bara ett liv, och det är för dyrbart för att stressa sig igenom och inte kunna njuta av det.

För övrigt jag känner mig febrig och jag tror jag håller på bli sjuk. Nizo finns här och pysslar om mig.  (Kanske det är mer febern som snackar än jag själv…)